mcss

Ska snart börja baka innan det är dags att laga mat, ska testa brocollipaj idag. Måtte de bli gött!

Men innan ja går ut i köket lär ja kolla klart på lyxfällan. Finns nog inget bättre program!!

Man tänker då till flera gånger om, jag vill inte hamna i sådan sits där man måste sälja allt man tycker om. Här är det koll på ekonomin som gäller! Har till och med börjat storhandla istället för att handla varje dag, tack vare lyxfällan. Haha, tur det finns program med bra inflytande på människor.

.

Nu är de slut så nu blir det köket!

vill också få tala om vad jag gör, hur jag tänker och annat som folk lägger upp i sina bloggar.

facebook i all ära men...

.

fast eftersom jag är för lat att göra en annan blogg tänkte jag skriva ut alla inlägg på papper så jag kan radera sånt jag tycker är för personlogt, men ändå ha det kvar. Känns ändå som de inläggen är en tid i mitt liv som jag vill kunna gå tillbaka och läsa och minnas. så steg ett nu är att skaffa en skrivare att skriva ut från!

sen någon gång kanske jag ska försöka fixa till en bra design här, men tyvärr förstår jag mig ju inte på det här alls.

jaja, jag är på gång iallefall :)

om det ändå fanns nån enda själ att lätta på sitt hjärta för.

.

Vissa dagar vill man bara ge upp.

Dagar som dessa.

När det känns som bara pappa skulle förstå.

Och Adam, jag saknar min fina vän.

Har menat skriva så länge nu, men inte gjort det.

Jag brukar vara så snabb att skriva ut allt det dåliga.

.

Den här gången vill jag SKRIKA ut min lycka!

Jag mår så bra.

Jag mår så fruktansvärt jäkla bra!

Och det tycks bara bli bättre och bättre, för var dag som går.

.

Filip får mig att må bra.

Aldrig någonsin har han talat om för mig hur dålig jag är, att jag borde ändra på mig.

Han talar om för mig att jag är den enda för honom, och den här gången kan jag tro på de orden.

Jag lever i ett förhållande där jag känner mig trygg och älskad.

Han kan göra vad han vill, gå ut och festa en lördagskväll om han vill.

Men jag lägger mig och sover lugnt utan att bry mig.

Jag oroar mig inte längre.

.

Vi har träffats i två månader redan insåg jag igår.

Den här gången flyger tiden förbi och jag funderar inte på om vi lyckas komma upp i ännu en hel månad utan ett avbrott. Nu förvånas jag istället över hur fort det går.

Det går fort när man har roligt säger de ju.

.

Och det är väl så det ska va i ett förhållande?

.

Min fina älskade Filip!

Det där är nog den bästa meningen jag någonsin hört!

.

Idag sa en kär vän "jag hoppas inte att du någonsin får för dig att du ska tillbaka till honom."

Men vet ni va, jag har det bättre än någonsin nu. Och måtte det få va så den här gången!

Vart tog hon vägen som skrev så glatt på sin facebook logg för ett och ett halvt, två år sen?

men ibland vill jag bara lägga mig ner och dö.

.

Jag kom precis ut ur duschen. Duschen som alltid får mig att tänka, skena iväg från jordelivet och in i tankarnas värld. Funderingarnas värld. Duschen är som gjord för att tänka i!

.

Idag ställde jag mig själv en fråga jag länge undvikit, ignorerat och låtsas inte funnits.
Älskar jag Anders än?

Ja, det gör jag. En del av mig älskar den där personen som var världens bästa pojkvän, talade om för mig hur fin jag var när jag kände mig som fulast, var noga med att tala om hur saknad och älskad jag var, han som var så perfekt.

Honom kommer jag alltid att älska. Tyvärr.

Och när jag tänker steget längre på den här personen gör det så ont, så fruktansvärt ont för jag inte tror på att den här människan var äkta. En fasad han byggde upp, någon han låtsades vara.

Jag säger emot mig själv lite här, jag hör det själv. Men det är så svårt att förklara.

Jag pratar om Anders som två personer, hans bra jag. Han jag älskar.

Och hans dåliga jag. Honom jag inte vill veta av, och inte alls tycker om.

Jag kommer aldrig komma över att han, trots alla gånger han lovade, inte tog tag i sig själv och redde ut sina hjärnspöken. Att han inte var beredd att göra det för min skull, att jag inte betydde nog mycket för det.

Jag kommer heller aldrig komma över att den där bra människan känns så långt borta, som en person jag inte känner, utan bara känner till.

Jag vet inte hur jag ska förklara så ni förstår, för jag förstår det inte själv.

Han känns som en person som man vet vem det är, för man båda två bor i samma lilla by, en person man hört något om någon gång men aldrig lärt känna. Så känns han. Förstår ni?

Jag vill aldrig tillbaka till honom. Jag trodde inte elinor när hon sa att hon tappat hoppet om honom, för jag hade så stort hopp, men nu vet jag precis. Han är ett hopplöst fall, och skärper han sig inte kommer det aldrig gå väl.

Så nej, aldrig mer att jag vill tillbaka. Jag vill inte ens vara vän med honom.

Jag känner mig värdelös som inte lyckades få rätsida på honom och hans liv. Men det är något bara Anders själv kan göra. Han måste ta första steget, sen kan han säkert få hjälp på traven. Men han har största ansvaret och är den som kan sätta startskottet.

.

.

Och nu till något som gör att ångestklumpen i magen gör sig till känna.

Det finns redan en person i mitt liv som håller på att få mig falla för honom.

Jag har rannsakat mig själv, ställt mig frågan och sökt rätta och ärliga svaret i varenda nervtråd på mig själv om jag "faller" eller faller. Om jag låtsas falla för att han så glatt tog emot mig med sin stora beskyddande famn när jag kände mig sårbar, för att han kom som en prins som tog sig upp i mitt torn där jag var instängd med mina tunga och dystra tankar. Men vet ni, det är inte så. Istället trycker jag bort känslor som finns, för att jag är rädd för dem. Rädd för att samma gröt ska hända mig igen, och rädd för vad folk ska säga och tycka.

Jag avvisar honom och trycker bort honom. Flera gånger om dagen frågar han om något är fel, varför jag är så borta och vad jag tänker på. Alltid samma svar, jag är trött, jag var inne i tvn eller jag är tankspridd idag men det är inget som har med oss att göra. Det har det. Alltid.

Och det skrämmer mig att han är så bra. Det berättar jag inte heller, att jag är rädd för att Anders också var bra till att börja med men sen vände. 
Men han låter mig va med mina killkompisar, han förstår om jag vill vara med min familj och han struntar i att jag älskar mina djur nästan överdrivet mycket. Han förstod igår när en händelse gjorde mig arg, ledsen och besviken och jag lät det gå ut över honom och sa att jag inte ville höras av på några timmar. Senare på kvällen sa han ändå "du är bäst ändå, och jag förstår."

Det är läskigt bra. 
Eller så var det läskigt dåligt förut.

.

En vacker dag ska han få läsa det här, men inte nu.

Det är för nytt och det kan fortfarande hända mycket.

.

En dag hoppas jag kunna njuta av det här istället för att sitta med dåligt samvete och känna mig konstig, dum och vrickad.

Ångest, vad jag hatar det.

.

Så där låg jag i sängen med ångest för jag kände mig elak..

Är jag elak för jag inte vill tillbaka?

Jag mår så bra nu. Det är en enorm frihet att kunna umgås med vänner och familjen utan att känna sig dum för det. Låta dem gå i första hand och aldrig mera vara beredd att låta dem gå EFTER någon annan.

.

Tur elinor finns! 
"han är bra på att få en tycka synd om honom och då gäller det att inet falla tillbaka"

Så är det.

.

Jobbigt det här.

Hjärtat då, snälla håll det den här gången.
Istället för att ragga på 14 åringar.

D E S P E R A T.

Du är 26 år!!

.

Och snälla du, skaffa någon som är 30.

Den personen är såpass härdad av livet, och mera erfaren än lilla svaga jag var.

Så hon kommer inse redan efter de där tre veckorna att man inte kan leva med dig.

Att du har problem du måste ta itu med innan du gör något annat.

Och snälla du, för den där underbara pojkens skull, han Tim du vet, innan du sätter en till unge till världen för du är desperat eftersom han ska få syskon av sin mor, ta för helvete tag i och börja bry dig om honom på det sätt han förtjänar!!!

.

Jag måste varit ganska lätt att snärja va? 
En svag tjej som bara ville känna sig älskad, och gjorde allt för att leva upp till dina krav.

Sluta umgås med vänner, träffa inte familjen så mycket, facebook och sms och annat socialt liv, vad äre det?

Sitta hemma i soffan. 
Passa Tim (däremot var det det bästa i vårt förhållande, när jag och Tim var ensamma) för du utnyttjade mig till det (där är problemet i den här meningen).

Du använde Tim för att få mig på fall har jag hört, eftersom jag älskar barn och du vet det.

Jag gissar på att 80% av tiden fick jag höra vad jag var dålig på, och hur jag måste ändra på mig.

Sur, velig, trälig, inge kul att umgås med, ställde krav, ville sitta ihop som plåster (det var därför jag försökte få dig att umgås med vänner utan mig va?), dålig för Tim. Listan kan göras lång..

Allting gick jag på och ändrade på mig själv.

Blev inåtvänd i mig själv, ständigt grubblande på vad som härnäst skulle komma.

Spralliga jag försvann sakta men säkert.

Ersättes av en tjej som grät varje dag, om än i smyg.

En tjej som aldrig kände sig helt lycklig, men trodde hon var det för du intalade mig det.

Du är bra på att manipulera.

Du måste lära dig att man inte kan kontrollera alla människor här i världen.

Du kan bara kontrollera dig själv, och det kanske vore bra att börja med det?

.

Jag har brukat säga att tänka inte är bra.

Men nu tackar jag mitt huvud för alla tankar.

Det här är vad jag kommit fram till och det enda jag har att säga är
.
Va fan stannade jag så länge för?